Fram för fler medelmåttiga tjej-föredettingar i SVT

Det började med att jag läste Petra Medes inlägg på Newsmill om att männens dominans i humorbranschen är ett problem. Då gick det upp för mig, det jag nog länge vetat. Tjejer får inte vara roliga. Vi får inte vara vulgära och vi får definitivt inte vara självironiska.

När vi kvinnor är roliga balanserar vi på en slak lina. Det har ni väl själva märkt på jobbet, eller hur? Det som oftast händer när vi dragit ett skämt är att vi blir ignorerade. Ingen skrattar, ingen kommenterar. Det händer faktiskt nästan bara tjejer. Kolla själva nästa gång! Och jämför hur det är när en kille drar ett skämt. Oj oj oj, så mycket stödjande och uppbackande kommentarer och skratt det levereras.

Här gör sig den gamla goa härskartekniken nummer fyra påmind: dubbelbestraffning. Damned if you do, damned if you don’t. Låt mig förklara.

Vi tjejer beskylls för att vara humorlösa. När grabbar skämtar på vår bekostnad och vi vägrar garva med. ”Vafan ere med dig? Har du ingen humor, eller? Måste du vara så torr?”

Alldelles nyss såg jag det sega humorprogrammet ”Grillad” på SVT. Först slog det mig: ”men herregud! Det är ju bara GUBBAR! Förutom den där glasögonkillen, vadheterhannuigen (Måns Nilsson) är det ju bara föredettingar”.
Det föranledde mig att göra följande kvantitativa undersökning. Se här:

Ett genusperspektiv på ”Grillad”

Första programmet: Totalt nio personer, varav två kvinnor. 22 procent kvinnor, som fick mycket lite utrymme.
Gäst: man
Gästens två vänner: män
Programledare: man
Komiker: fem personer, varav två kvinnor

Alla sex program totalt: Totalt 46 personer, varav 14 kvinnor. 30 procent kvinnor.Gäster: sex totalt, två kvinnor.

Men kära nån. Det här är ju segt. Jag vill inte kolla på en massa gubbs. Jag vill se tjejer! Eller i alla fall både och. Kan man klaga över det här? Jag blir förbannad över att det bara är 30 procent tjejer. Ännu ett program av killar, om killar för killar.

Men då kanske vi bara ska betala 30 procent av TV-licensen? Lek med tanken: ett humorprogram i sex delar. 70 procent tjejer som tar upp den mesta av tiden. Dessutom är de flesta föredettingar och medelmåttor. Skulle det hålla?

Jag har lust att göra revolution. Hade 15 förortspaddor på middag ihelgen. Alla starka, trygga, vulgära, snygga, roliga och smarta tjejer. Tar ingen skit.

Magplasksmedmänsklighet

Medmänsklighet. Är det samma sak som solidaritet?

Först trodde jag att det var avståndet som är skillnaden.

Att medmänsklighet är en god sak du gör för en medmänniska du är nära (rent fysiskt). Och att solidaritet är en god sak du gör för en människa som inte är i din omedelbara närhet.

Vet inte om det stämmer. Det kanske heller inte är intressant.

En historia från verkligheten. De kommer inte att bli många, så sug på denna.

En morgon i nollgradigt slaskväder och blötsnö. Har för en gång skull tagit bilen istället för cykeln till förskolan, för att därefter parkera den vid pendeltågsstationen. På vägen mellan förskolan och stationen ser jag en kvinna i 50-årsåldern skynda mot tåget. En gott och väl tio minuters lång prommenad. Jag stannar till, trycker ner rutan och ropar: ”Jag ska också till tåget! Hoppa in!”.

Men hon tvekar! Och fortsätter gå mot stationen!

Jag ropar en gång till: ”Jag har just lämnat på dagis och ska till 08.05-tåget. Ska du med?”

Hon tvekar igen. Sen ser jag att hon förhandlar med sig själv, för att till sist, med ett ”okej då-ryck” på axlarna sätta sig i bilen.

Sen sitter vi där. I detta helvete. I två minuter. I tryckt, spänd och obehaglig stämning. Hon känner sig mycket obekväm. Och då gör jag också det. Jag släpper av henne innan jag parkerar bilen. Hon tackar och hastar iväg mot spärrarna. Själv tar jag god tid på mig att parkera. Ser henne på perrongen men går åt andra hållet. Hoppas hon inte såg mig.

Mitt lilla infall av medmänsklighet avslutades i ett fett magplask. Kände mig obehaglig till mods hela förmiddagen.

Det blev fel. Här är ett exempel från när det blev rätt.

Solidaritet och medmänsklighet. Är det uppåtgående trender? Ja, det tror jag . Se här:  KOLLEKTIVET. En fantastisk rörelse. Jag är såld!

 

 

 

Hur pretentiös får man [en kvinna] vara?

Alltsedan det där avsnittet av Beckman, Ohlson & Can som handlade om att vara pretentiös har jag funderat över just detta.

En kort bakgrund: Eva Beckman har bjudit in ett par pretentiösa män i 50-60-årsåldern tillsammans med Henrik Schyffert. De ska tala om detta att [få lov att] vara pretentiös. De pretentiösa männen är Kay Pollak (filmskapare) och Björn Ranelid (författare). Björn Wiman (kulturchef på Expressen) är också med, men jag har faktiskt glömt hans roll.

Nu var det rätt länge sen jag såg programmet men om jag minns rätt menar Schyffert att man inte kan säga ”jag är pretentiös” idag utan att anlägga en ironisk touch. Ordet pretentiös har i vår samtid fått en pejorativ betydelse, så till den grad att det nästan enbart används som skällsord nuförtiden: ”ditt jävla pretto”. Vi är den ironiska generationen, som inte tar mycket på allvar, allra minst oss själva. Schyffert har en intressant teori bakom detta, men det kan jag inte återge här och nu.

Hursomhelst, Kay Pollak och Björn Ranelid kan inte alls förstå vad Schyffert menar. Björn Ranelid, som ju gav ut boken: ”Öppet brev till George W Bush” kallar sig själv pretentiös. Utan ironi och utan någon antydning eller glidning till något annat än ordets etymetodologiska betydelse. Ranelid har till och med kallat Bush-boken ”förmodligen den viktigaste boken som skrivits i år”.

Även om jag själv tillhör den ironiska generationen (eller kanske till och med den post-ironiska generationen?) är jag trött på att allvarsamma samtal är så svåra att föra numera. Man är livrädd att röra sig för nära kanten. Hela förtroligheten och förtrollningen i djupa samtal kan ju brytas lätt av ett ironiskt inflik. Vips, så var det borta.

Att vara självironisk är en sak. Att ironisera med/över/om eller på bekostnad av andra är att fly. Att inte våga. Att bara leva ett halvt liv. Att göra så ett allvarsamt samtal glider ner i diket och blir ironiskt är att fly och inte våga.

Jag önskar att fler vågar vara som Pollak och Ranelid. Jag önskar att allvarsamheten vinner kampen över ironin. Det är dags nu. Den ironiska epoken är över. Ironin som antites erövrade samtiden för snart två decennier sedan. Det var en viktig brytning då. Nu är tiden en annan. Släpp nu fram syntesen! Låt det allvarsamma samtalet få lov att växa fram.

Att våga vara pretentiös är att våga bejaka sig själv. Att vara pretentiös är att ha ambitioner. Att vara pretentiös är att våga tro på sej själv. Det är viktigt att våga vara pretentiös, men mycket svårt och utlämnande.

Upp till ytan igen. Nej – det är feltänkt. Blanda inte ihop pretentioner med snobberi, det är något helt annat. Håll nivån.

Tillbaka till frågan i rubriken. Hur pretentiös får man [en kvinna] vara?

I denna vår samtid, där ironin fortfarande är ”the way to be” tillåts inte kvinnor vara pretentiösa. Jag menar, här tillåts ju nästan inte ens män vara det.

Om någon får lov att bryta mot reglerna är det i så fall män.

Kvinnor får väl i viss utsträckning vara duktiga och dugliga, kloka och smarta. Men inte pretentiösa (att göra anspråk på att vara viktig, anspråksfull, att säga det man gör är viktigt). Det är att gå för långt.

 

Utbrändifierande – den nya härskartekniken

Vi 30-nåt tjejer med engagerande jobb och mycket på G har alla hört något av följande: ”Du – du kanske ska ta det lite lugnt, jobbar du inte lite för mycket” eller ”Men hur hinner du!? – Akta så du inte går in i väggen” eller: ”Jaså, du glömde. Hm….. du håller nog på att bli utbränd”. Våra marginaler är små.

Vi har mycket att göra, vi jobbar hårt, vi är produktiva och visar resultat. Vi är duktiga och dugliga helt enkelt. Vi väntar inte, utan vi tar egna initiativ, driver idéer och projekt.

Innan jag själv möttes av denna nya härskarteknik såg jag hur kollegor och andra i min närhet ofta fick kommentarer som ovan. Inte bara från män utan även från andra kvinnor. Det handlar om att misstänkliggöra kvinnor med ambitioner.

Det intressanta men alls icke överraskande i sammanhanget är att det i stort sett endast är kvinnor som utsätts för även denna härskarteknik.

Är detta nytt? Ja, jag tror det. Åtminstonde omfattningen av det. Jag hör det numera överallt.

Påverkar detta kvinnors arbete och möjligheter på ett negativt sätt? Ja, utan tvekan.

Är detta ännu ett sätt att kontrollera kvinnor och få kvinnor ”tillbaka till spisen”? Ja, utan tvekan.

Men om jag tänker efter noga är det hela kanske inte så nytt. Duktiga och arbetsamma kvinnor har i alla tider misstänkliggjorts och bl.a. beskyllts för att försumma familjen.

Lägg således till ”utbrändifierande” till Berit Ås lista:

Osynliggörande
Förlöjligande
Undanhållande av information
Dubbelbestraffning
Påförande av skuld och skam

Utbrändifierande

Välkommen till min blogg

Två nya spaningar på gång. Återkommer till dessa senare under dagen. Den första handlar om min nu nyss upptäckta härskarteknik och i den andra spaningen ställer jag mig frågan om kvinnor får vara prententiösa. För att få bästa möjliga utfall av den andra spaningen, rekommenderar jag er att följa diskussionen kring ett avsnitt ur STV-produktionen Beckman, Ohlson & Can – ”Hur pretentiös får man bli?”